Onsdag den 28 augusti 2013
Ibland slår de där dagarna till. Dagar när man springer mellan möten, när man får en fråga varje gång man möts i korridoren och hinner svara innan man passerat varandra. När det ständigt är någon som knackar på ens dörr medan telefonen ringer, medan mailen fylls på för varje minut och när det känns som en seger att ha bara ha olästa mail tre dagar bakåt i tiden. När det blir lugnt först vid halv fem och man kan börja se över vad det egentligen var man hade tänkt jobba med under dagen, när man trycker inte en utan tre gånger på Selectaknapparna innan man känner sig redo att gräva ned sig i kvällsjobbet.
De dagarna, när det känns så, då är det smått fantastiskt att hitta en låda spaghetti längst in i kylen, bortglömd och redo att värmas. Först några tuggor in kommer man på att de marinerade tomaterna den blandats med var bäst-före-imorgon när man köpte dem för säkert en vecka sedan, och inte mer än någon minut efter det blir allt luftburet: tallriken vippar, spaghettin och de JÄVLA tomaterna landar på textilier och man ångrar den extra olivoljan man i sista stund droppade på. Byxbenet blir oljigt på ingen tid alls, hur den bruna soffan egentligen mår törs man inte tänka på. Istället gör man en mental anteckning om att boka tvätt-tid, och att alltid äta vid bordet, alltid alltid.
