Tisdag den 14 augusti 2013

Kulturkalaset har attackerat stadens allmäna utrymmen och torg med full kraft, älskar konceptet och ämnar se så mycket jag bara orkar. Idag mötte jag upp med Jenny och Maria och åt festivalmat på Kungstorgets uteservering medan vi lyssnade till först Maia Hirasawa, sedan Hästpojken. Jennys kommentar: "Jag kan inte så mycket om Hästmannen".
 
Under tiden drog molnen in på ett nästan Disneyliknande vis, sådär fluffiga och kontrastrika att det känns påhittat. Många vände sina iPhones mot himlen och tog bilder. Medan det tjocknade där uppe så började det även blixtra, det stal lite av showen från scenen kan man säga.
 
Hade sedan tankar på utebion på Kronhusgården, men det var för kallt, och jag var lite för trött, den skulle inte vara klar förrän efter midnatt. Får hyra The Place Beyond the Pines någon gång.
 
Tog oss upp till Götaplatsen istället och operan Ca Ira, framförd av Göteborgs Symfoniker och ett gäng löjligt imponerande operasångare. Vilka röster, vi stod framför storbildsskärmen och myste. Under tiden vällde molnen fortsatt in, nästan samma apokalypsstämning som när gatorna stängdes av under nyåret i Sydney, och folk vinglade fram rusiga medan luften var full av fyrvekerier och rök. Vi fick rapporter om hagelstorm över Näset, och vid tiotiden vågade jag inte vara kvar längre utan hastade mot bussen för att komma hem innan regnet.
 
Blev stående länge först på hållplatsen, sedan på min innergård och till sist på balkongen. Ovanför mig var himlen klar, och stjärnorna lyste starkare än jag sett dem på länge. Runt om längs hela horisonten tornade ovädret upp sig, och under tystnad blixtrade det gång på gång. Sommarens absolut mest fascinerande väderlek.
 
Sitter i sängen nu, håret är nytvättat och blött, radion spelar Mando Diao. Jag väntar fortfarande på regnet, men nu hör jag åskan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0