Alma Drake ritar

Ah, det nattliga ljudet av skateboardhjul mot torr asfalt... Vår.

 

En dag när _allt_ gick fel och strulade till sig på jobbet, tröttsamt när det blir så. Halvt surmulen gick jag direkt från skrivbordet till frisören och fick oväntat två timmars meditativ tystnad, jag tog mig igenom tre skräptidningar medan jag blev schamponerad och klippt, det kunde inte ha kommit lägligare.

 

Klev ut därifrån lite jämnare i slingorna, köpte tulpanbuketter och missade strax därefter bussen mot Eketrägatan. Då hände det. Samma bil som just släppt förbi mig vid övergångsstället, och som jag kort höjt handen till som tack, såg att jag inte hann fram till hållplatsen innan bussen åkte. Han stannade därför och erbjöd mig skjuts, de var ändå på väg åt samma håll som bussen. Jag brukar inte hoppa in i främmande bilar, men han hade sin son i framsätet så jag tackade ja den här gången. När vi kom till Eketrä skulle jag vidare med spårvagn, men han insisterade på att få köra mig till Ramberget: "Äh, vi väntar bara på att klockan ska bli åtta och hockeyn börja, klart jag kör dig". Himla gulligt av dem! Sådan där vänlighet blir man alldeles varm i hjärtat av.

 

Som avrundning, på en dag som började skräpigt men vände mot slutet, hade Hanna lagat fisksoppa som jag och Sanna tacksamt sörplade i oss. Sedan hjälptes vi åt att bygga en present till en nyfödd i deras bekantskapskrets: en blöjtårta! Vi funderade på varför alla känner till konceptet utan att man sett en, vi skyller på amerikanska komedier. Hur som helst rullades små blöjor till rullar och staplades till en pyramid på en bricka tillsammans med söta små kläder och strumpor. Rosa snöre runt varje våning, cellofan runt hela skapelsen och en stor rosett som avslutning - den blev jättefin! Sven gjorde sitt eget avtryck och tuggade på alla snören han kunde hitta, och av misstag på mitt finger. Han fick en apa fylld med kattmynta att leka med, den bet han huvudet av på ingen tid alls. Lite av en krigskatt det där.

 

Strax efter tio bröt vi upp. Jag vandrade hemåt, ringde Lillebror och gick fel igen (hur svårt ska det vara att hålla rakt spår mellan villorna?) och hann handla på Coop innan de stängde kl 23. Sedan stod jag en bra stund på balkongen och andades vad som kändes som sommarluft. Kanske har det vänt på allvar nu.