Alma Drake ritar

En vecka har gått, och jo, övertiden består. Till den lilla, lilla listan av guldkorn har jag kunnat lägga en tackmiddag på Långedrags Värdshus, och en frukost i Fysikhuset tillsammans med Suzana. När det närmade sig helg var jag helt nedtryckt i skoskaften och fånigt trött, ville bara rulla ihop mig i ett soffhörn och knarka Netflix till söndagkvällen.

 

Pallrade mig ändå iväg till Partille och överraskningsfest för Martin, och det var förstås helt rätt sak att göra. En massa trevligt folk, det fanns pizzabuffé och gott om bål, och Johan som är så skrämmande duktig hade gjort sin musiktävling igen: han spelar en melodi med texten utbytt, och det gäller att gissa rätt på både melodins låt+artist och textens låt+artist. Trackslistan från viktiga år i Martins liv, Jumpers "Tapetklister" var med, tog den enkelt men gick bet på Ebba Gröns "Det måste vara radion".

 

Jag gav Martin en klassisk 80-talskaktus! Upphottad, originalen var alltid planterade i värdelösa russin, och i en kruka täckt med aluminiumfolie.

 

På den lilla guldkantade listan över saker som varit bra den senaste veckan:

 

* Trekantssmörgåsen med lax, som jag inte bara var klok nog att inhandla innan caféerna stängde och arbetskvällen tog vid, utan som även smakade reslust och tog mig tillbaka till att vara en vante på vift.

 

* Möten med kollegor som glimrat till.

 

* Och idag, tre timmars söndagsfrukostbuffé på Condeco Östra Hamngatan, med hitresta vännerna Nora & Petter och deras lilla Ida. De vuxna fick prata ikapp medan Ida ritade teckningar och lapade yoghurt. Jag ritade en stor buss som det tog henne bra lång tid att fylla i, så himla bedårande och behändigt barn det där.

 

På den sotkantade, dystra listan; allt annat. En massa... gnissel liksom. På och utanför jobbet. Sena arbetskvällar. Evighetsärenden. Uppförsbackar. Saker som runnit ut i sanden. Jag fattar att det är ett I-landsproblem att det inte är kul jämt, men det betyder inte att jag inte kan se förbättringar. Jag har bara inte energi till det just nu, vilket svider. Man får dippa ibland, jag har tydligen valt att göra det nu.

 

Ny vecka, nya tag. Nya skisser, nya planer, nya studenter och nytt regn. Det gäller att vara beredd på allt.

Pratade med Lillebror tidigare idag, som sa "Nästa gång vi ses har du skrivit tre barnböcker, och kan börja på den fjärde under vår hotellfrukost".

 

Hjälp. Men han har ju rätt, det är så det är sagt. Kan eventuellt ha tagit mig lite vatten över huvudet här. Snorkel tack.

Helgen försvann raskt, som vanligt.

 

Kvällsjobb för mig och Åsa i fredags; terminsstart, the joy. Lite granskningsjobb nu i helgen också, fast på hemmaplan, och inte så mycket för jag var trött och behövde sova. Dessutom känns det extra viktigt sådana här perioder att verkligen få känna att det är helg, och kunna ägna sig åt sånt man tycker om. Dit hör inte villkorsgranskning. Istället har jag brottats med tuschpennorna och pappersbitarna och nu finns till sist två stycken julkortsmotiv klara! I år ska apor och isbjörnar få sprida julhälsningar Sverige runt. Ska först se så att provtrycken blir bra, så snart allt är klart läggs det sedan upp på FB och Instagram (almadrakeritar) och därefter uppmuntras ni alla att köpa era julkort av mig!

 

Idag blev det regnpromenad från Kapellplatsen hem till Sanna & Mikael, som bjöd på lunch. Olle har verkligen vuxit de här sommarmånaderna och det börjar spritta i de små benen nu, av iver att börja gå. Hanna och jag tog sällskap hem några timmar senare, pratade jobb och balansen mellan det och fritid. Det finns planer på hur hösten ska överlevas.

 

Nu har regnet tagit ny fart, jag har krupit ned i sängen med täcket upp till hakan och ska fortsätta titta på säsong 2 av Breaking Bad. Knarkar Netflix helt obegränsat nu. Hopplöst, men mysigt.

Bakat cheesecake till morgondagens fika. Glömde att den ska gräddas, sedan gräddas igen, och så gräddas en tredje gång. Det tog med andra ord lite tid, men när de var klara och jag tvättat matfettet från händerna kunde jag äntligen sätta mig vid ritbordet. Skulle kunna sitta uppe hela natten med mina pennor, men har en vision om en tidig morgon, så jag ger det ett par timmar bara.

 

Doft av nygräddat i lägenheten, doft av regn på balkongen. Goda förutsättningar.

Lillebror är här - äntligen! Vi sågs ju för några veckor sedan, men jag längtar alltid ändå. Det kan liksom inte bli nog ofta. Efter en utekväll i lördags gick han upp tidigt och körde hit igår, guldklimpen. Det blev rullbandssushi nästan direkt, helgbuffé, alltså frossandet...

 

 

 

Gjorde chokladadelbollar (just så, baserade på dadlar. Ok, namnet är påhittat, men receptet verkligt), såg Tropic Thunder och satt uppe till midnatt och vred på ord till Lillebrors senaste sångtext. Sånt där syskonhäng som är så fint.

 

Imorse fick han hänga med till Lindholmen, och medan jag jobbade satt han i Navets torg och jobbade på sitt håll. Lunch på L´s Kitchen, shopping för bror och dagens sista jobbtimmar för mig, efter lite busstrul kunde vi återförenas och slå läger på Waynes ett par timmar, jobbande med respektive företag. Lillebror fipplade med presentation och föredrag, jag ritade isbjörnar.

 

 

 

 

Min kollega Eirin, från Trondheim, har en sambo som heter Knut-Ola, och det är ett så härligt genomnorskt namn att jag blir alldeles fnittrig varje gång hon nämner honom. Idag hörde han dessutom av sig till henne medan vi fortfarande satt på kontoret, och föreslog att de skulle äta torskpizza till kvällsmat. Älskade norrmän alltså. "Knut-Ola och torskpizzan", det skulle ju bli en finfin barnbok! Släpps våren 2016, endast i Norge. Glöm inte var ni läste det först.

Utmanade ödet idag och tog den nedsläckta hissen på jobbet. Toksvart, såg bara de digitala siffrorna på våningsplanen medan den klättrade uppåt. Fick vibbar av Nakatomi Building, och lustigt nog visas Die Hard på TV ikväll, såg det precis.

 

Lagade kycklinggryta nu ikväll, den blev god men ful. Generöst med kyckling, grädde, rödvin och grönsaker i min gjutjärnsgryta, låt puttra och voilá.

 

Jag har nu tio portioner rosa kycklinggryta. Inte ok.

Jag var vaken hela natten, det gick helt enkelt inte att slita sig från rapporteringen om skogsbranden. Satt med datorn i knät och radion vid örat, Ängelsberg evakuerades och Norberg var också nära att utrymmas. På Facebook fylldes min feed av människor som ville hjälpa till, erbjöd sängplats för människor och stallplats för djur, tipsade om vilka förnödenheter som behövdes ute i fält  och erbjöd sig undsätta drabbade genom att hämta med bil. Vilka änglar! Nu idag har både temperaturen (igår 34 grader, gissningsvis 1000 grader mitt i elden) och blåsten (starka vindar) mattats något, den är inte under kontroll men läget heller inte så kritiskt som igår. För några timmar sedan brann uppskattningsvis ett område på 1 x 1½ mil. Nu är det bara att vänta på att de där italienska vattenbombplanen behagar lyfta och pallra sig dit.... Har så många vänner och bekanta i de där skogarna, som jag är rädd om. Både om vännerna och om själva skogarna.

 

Somnade tidig morgon och flexade därför in under förmiddagen, vilket gav kvällsjobb men det var ju självvalt. Sedan jag kom hem har jag sjösatt nästa projekt: att bygga ett synopsis (till min novell/roman/detdärsomständigt pågår) på sovrumsdörren. Plockade upp texten igår natt och såg den med nya ögon. Bra metod med en dörr för överblick, jag tycker redan att somligt blivit tydligare.

 

Hösten innebär projekt, enligt mig. Finns inget som triggar skaparlustan som tanken på mörka kvällar med regnet piskande mot fönstret. Då vill jag bara kura ihop mig i soffan, eller vid skrivbordet, och knappra ned noveller, skissa på teckningar, påbörja hopplöst stora tavelprojekt. Gå bananas på papperslera och tillverka miniatyrer, och långarmade monster.

 

Nu ikväll detta projekt: ful hurts ska bli gul hurts.

 

 

Det här var torsdagen, Bar Himmel på Konstmuséets trappa. Inte på taket som jag hade fått för mig men fint ändå. Den sista solen som sjönk bakom Avenyns västra flank, jag och Malin och Eva-Karin och Kridden som efter burgare och rosé hamnade på Pelikan för något glas till.