Alma Drake ritar

Och det där som hände, det var semester. En ledighet har väl aldrig kommit lägligare. Gudars skymning. Jobbet gick helt bananas, fattar knappt vad som hände. Jobbade som en tok in i det sista, sedan lämnade jag allt bakom mig. Vinkade hejdå till Sverige och drog till Thailand.

Tåg till Stockholm var steg 1, jag var lite nojig eftersom en kontaktledning rivits ned två dagar innan med en massa förseningar till följd, och om allt gick enligt tabell hade jag bara tre timmar till take off när jag kommit till Arlanda. Det gick dock bra. Hattade runt mellan olika infodiskar ett tag, fick nej tre gånger innan jag till sist fick ett ja på att låta min väska gå hela vägen till Krabi utan att jag behövde checka ut den i Bangkok. Flög via Doha och anlände Bangkok en fredag förmiddag med ynka 1½ timme på mig att kirra nytt boardingkort och ta mig till nästa gate. Även det gick fint, det stod oväntat en liten flygplatsarbetare och väntade på mig med mitt namn på en skylt. Han viftade med sin ID-bricka och vi fick på så vis gå före alla köer till först flygbolagets egna disk, sedan genom passkontroll och säkerhetskontroll. Jag som varit lite fundersam om jag skulle hinna på denna gigantiska flygplats hade plötsligt väntetid innan nästa plan.

Krabi! Hett, klibbigt. Nattmarknad full av spännande grejer att äta, jag vet inte vad hälften var men det smakade gott! Levde på det och på ananas, köpt för 20 baht (ca 4 SEK) och doppad i en blandning av salt, socker och chili. Omnomnom.

Att jag traskade genom ett stekhett Krabi i jakt på mitt hotell väljer jag att glömma. Till sist gav jag upp och ville ta taxi, men ingen visste var det låg någonstans. Jag hittade rätt till slut, till fots och med en tiokilos ryggsäck som kändes dubbelt så tung.  Det var inte värt en billig shuttlebiljett in från flygplatsen, nästa gång blir det taxi fram till dörren.

Nästa anhalt skulle bli en ö i söder, men det visade sig svårare än jag trott att ta sig dit. Mitt hotell i Krabi kände inte till ön, men om jag kunde ta reda på vilken pir båtarna gick ifrån kunde de eventuellt fixa en minibuss ned dit. Efter en stunds surfande kunde jag konstatera att de tidtabeller som fortfarande fanns att hitta var flera år gamla och att båtarna inte längre stannade vid min ö. Hittade olika uppgifter på pirarna, och att sedan chartra en långsvansbåt skulle gå på minst 3000 baht, inget alternativ. Kom till sist över ett telefonnummer, lånade hotellets telefon och hamnade i Bangkok. Provade ett annat nummer och nu fick jag tag i den engelsktalande ägaren till stället. Det slutade med att jag nästa morgon väntade i 1½ timme på att en minibuss skulle plocka upp mig - är rätt säker på att han övningskörde; vi backade upp för en backe, och körde mellan två koner. Sedan hoppade den hojtande medpassageraren ur, och den unge thailändaren satt ensam vid ratten ned till Trang. Plattan i botten. Det gick aldrig så fort som i kurvan med skylten ”Sharp curve, reduce speed”; att resa landvägen i Asien är alltid ett äventyr. Tur att bussen var packad till bristningsgränsen, jag skulle inte ha rört mig en millimeter ens vid frontalkrock.

Kom till tågstationen i Trang, ringde upp ett annat telefonnummer för att tala om att jag anlänt och satte mig sedan att vänta. Efter kanske två timmar kom någon och knackade mig på axeln, jag hade talat om att jag var det enda farangen (västerlänningen) med grön tröja så jag var lätthittad. Bilresa till en hydda på pålar, väntade ett slag bland frukostäggen och klättrade sedan ned i en långsvansbåt. En timmes guppande på vattnet, sedan reste sig en klippö vid horisonten och vi var framme vid Lao Liang. Googla vetja, världens bästa lilla ö!

Naturligtvis har min ögonblickliga förälskelse med de som var där att göra. Jag hade tur, för på den lilla Robinsonön fanns ett norskt par, en svenska, en belgare och en tysk som jag bildade The European Union med och som var ett stadigt gäng de första fyra dagarna. Vi umgicks, snorklade, åt av den goda maten de lagade till oss.

Tälten var rymliga, hade ståhöjd och dubbla myggnät. Sängarna kändes som om de var gjorda av pet-flaskor, de knarrade när man vände på sig.

Vi letade förstås efter The Hatch (Lost-referens), och tittade på de som klättrade. Finns ett par bra klättringsleder på berget, såg sjukt omöjligt ut från marken men de var som bergsgetter och tycktes alltid hitta en väg upp. De tre tyskarna var alla duktiga; Nils und Inga, und Björn. Übersvenska namn. Även Siegfried och Kjetil klättrade modigt, liksom varanerna som vid lunchtid kom lodrätt ned från klippväggen, lufsade in i köket och försåg sig med mat. Stora rackare det där, 1½ meter mellan nos och svanstipp.

Andra djur vi i olika grad bondade med: katten Mjau-Mjau, stora kolonier myror, eremitkräftorna som bodde utanför duscharna och skorpioner. Små, och säkert extra giftiga. En danska satte sig nästan på en som bäddat ned sig i hennes säng. De åkte hem nästa dag. Danskarna alltså, skorpionerna stannade kvar.

Det är en så enkel och härlig tillvaro det där, att gå från måltid till måltid och däremellan bara njuta av ön och umgås med de som bor i tälten bredvid. Vattnet tog slut en dag, då drack vi öl tills nytt vatten anlände med båt. Om kvällarna blev det på ekvatorsvis sotsvart så snart solen gått ned. Vi hade elektricitet men sparsamt, och stjärnorna bröt lätt igenom de små upplysta stigarna. Vi satt vid stranden på ett knaggligt bambugolv fyllt av hål, såg tidvattnet höja sig, pratade om livet och drack Pina Coladas. Nina tog över baren och blandade drinkar. Tog man sig något ur frysboxen drog man bara ett streck i en bok och så summerades allt när man lämnade ön. Det lilla gäng med thailändska killar som jobbade där fiskade om kvällarna för att ha till nästa dags bufféer, i övrigt spelade de mest gitarr, sjöng och kammade varandras hår med en plastkam.

Filmen The Beach; jag förstår känslan. Ett tag var det bara vi sex européer på ön, sedan kom lite nytt folk men vi tittade alltid skeptiskt när dagtursbåtarna tillfälligt ankrade. Det var liksom vår strand det där. Maiken och jag övervägde att rita oss med kol och dansa offerdans när andra satte sin fot på den. Vi lät bli.

Man kommer snabbt nära varandra när man umgås så där tätt. Jag vill kunna beskriva det så att ni förstår precis hur det var, men det är svårt. För att summera: den veckan var precis det jag hoppats att den skulle vara.

Det dök upp två Göteborgare på ön mot slutet, vilket var trevligt, men när ursprungsbefolkningen åkte hem blev jag ändå lite deppig. Nina och italienske Mauro åkte på fredagen, sedan var det ett segt dygns väntan på att jag själv skulle ta mig vidare.

Långsvansbåt igen (vi såg en delfin!), sedan minibuss till Trang, och där lunch med Kenny, Nils und Inga i väntan på nästa minibuss till Koh Lanta. Det hann bli kväll innan jag var framme vid min bungalow, men där väntade Mia med familj, fint återseende!

 

 

 Sedan följde en veckas familjehäng. Vi möttes upp vid det ljumma havet vid tiotiden, hängde där ett par timmar, byggde sandslott och badade och gick sedan hem till deras lägenhet. Lätt lunch lagades, eller hämtades från garaget på andra sidan vägen som reparerade tuk-tuks och kokade indiska grytor. Poolhäng på eftermiddagen, Lilly och Signe blev duktigare på att simma för varje dag. Om kvällarna åkte vi in till Saladan från vår Klong Dao-strand, eller till Long Beach, och letade upp olika restauranger. När barnen somnat satt vi på Mias och Rickards balkong, drack breezers och njöt av att vara just där vi var. Sedan gick jag de 200 metrarna hem till mitt, och undvek att trampa på kackerlackorna på vägen.

 

Det enda som bröt rutinen var en snorkeltur en dag, till Koh Rok. Knastervit sand, som potatismjöl, och fina rev. På hemvägen stannade vi vid mangroveträsk och tittade på apor. Mia och jag tog oss dessutom tiill ett spa en dag, och fick manikyr/pedikyr. Lite tveksamt målade naglar kanske, men lyxigt kändes det ändå. Och så lät jag förstås små thaifötter trampa på mig under en timmes massage vid vågskvalp.

 

 

Kom hem smutsbrun, och avslappnad. Ryggraden som en piprensare. Är inne på min andra jobbvecka, kursstart med allt vad det innebär, ändå känns det som att jag fortfarande har en hälsosam distans till jobbet. Det är fantastiskt att ha möjlighet att resa, jag skulle önska att alla fick göra det.

Nu ska vi se vad vi kan göra av den där motivationen jag känner efter hemkomst. Ska hitta något sätt att kanalisera den.