Alma Drake ritar

Tidigt imorse, när jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig in till Steinbrenner för en arla frukost med Peter, så dök min favoritluffare upp. En raggig man med tovigt skägg och snälla ögon, jag brukar se honom här runt köpcentret. "Lilla söta dockan tösen" sa han och bad om en slant - jag höll på att ge honom en kram, kände mig lätt svältfödd på social kontakt efter gårdagen. Han fick det jag hade, det räckte förhoppningsvis till en hamburgare.

 

Gårdagen går till historien som en dag att glömma. Lördag kväll ställde Daniel till med fest hemma hos sig. Vi skulle ta farväl av Göteborg nu när vi båda flyttar härifrån, och vi hade Mattias och Christian till vår hjälp. Gudars skymning. Knäckte ett par vinflaskor, fick oxfilé och egenslagen bearnaisesås, denna lyx. Mattias visade alla grepp han lärt sig på Submission Wrestling, jag har väl aldrig råkat ut för så många stryptag på en och samma kväll, och drinkbuffén tog sin början. Sedan tequila shots. Sedan inget mer.

 

Vi tog oss till Vågmästareplatsens spårvagnshållplats, innan vi spreds för vinden. Vi kom aldrig ut i krognatten och det var säkert till det bästa.

 

Söndagen var en misär utan dess like. Jag låg i en ynklig hög på soffan hela dagen, stirrade på ett glas vatten som det tog tio timmar att få i sig och messade ömkligt med omvärlden. Såhär fyrtioåtta timmar senare känner jag mig fortfarande inte helt på banan. En sådan här fest om året är vad man klarar av.