Alma Drake ritar

Det kom ett häftigt sensommarregn en natt förra veckan, och det regnet tvättade inte bara rent London utan sköljde även bort mina TV-kanaler. Någon parabol som vreds, en kabel som glappar. Oavsett vilket så är TVn nu obrukbar igen. Att gå tillbaka till amish är helt otänkbart, det gick fint i åtta månader men när jag nu fått en glimt av vad det innebär att befinna sig mitt i mediebruset så vill jag ju stanna kvar där. Jag signade upp för Netflix igen, och klämde alla avsnitt av Stranger Things under helgen. Nu slår hjärtat lugnt igen.

 

Renoveringen av kyrkans förråd och toaletter är inne i slutfasen, vilket förutom byggjobbare på plats från tidig morgon till sen kväll också innebär borrande i väggar som får tänderna att skallra och ett gipsdamm som suddar till luften. De flesta går runt och småhostar, och ovanpå det har jag dragit på mig en förkylning. Det pendlar mellan ok och misär. Djupt nere i huset verkar något annat ha hänt, för varmvattnet har tappat stinget. Det ska bli rätt skönt när allt är klart, men jag kommer nästan att sakna byggarna.

 

The Chapel har blivit ett andra hem, och om två veckor är det slutleverans av båda sommarböckerna. Det ska nog bli bra det här med.