Alma Drake ritar

Lång dag på jobbet, klockan var närmare halv sju när jag hasade fram över campus mot spårvagnen. Terminsstarter alltså, vilket slit. Ändå är cirkusen inte igång på allvar än, nästa vecka hålls fortsatta introduktioner och vi har samtidigt den sista tentamensveckan, och först veckan därefter är det officiell kursstart. Jag spår ett par, tre twistade veckor.

Gick förbi favoritsushihaket och köpte middag, funderar på att göra det till en stående fredagstradition.

Wohoo! Eller vänta, här krävs versaler: WOHOO! För efter ååår av ihopsamlad registreringstid på BoPlats och suktande efter olika förstahandskontrakt har jag äntligen fått en lägenhet! Ah, den känslan, gudars skymning...

Ok, jag vet att det inte är i samma liga som att köpa lägenhet eller hus (skulle aldrig klara den nervigheten), men efter snart fem år i olovligt andrahandsboende så känns det så jäkla skönt att få flytta till en adress som jag själv väljer när jag vill flytta ut ifrån. Nå, nu blev det ju frivillig flytt från min nuvarande också men ni fattar grejen: att kunna tapetsera, måla och inreda och veta att jag får stanna där så länge jag själv känner för det. Kanske ett år. Kanske för evigt.

Femtiosju kvadrat, så ett par kvadratmetrar större än jag har idag om man ska tro Göteborgar-Mats uppskattning av den nuvarande lyan: "Den e la som vanligt, den e la fämti…" Nära Lindholmsjobbet, fin balkong, och en diskmaskin utan instruktionsbok. Ihopmixat kök och vardagsrum, ett badkar för vintriga kvällar och ett knalligt lila sovrum – just den sista detaljen är väl det första som ryker när jag får tag i penslar och färg. Från första september är den min.

Hejdå Lundby – och hej Kyrkbyn! Jag tror jag kommer att trivas där, det känns så redan.

Den stora världskartan som jag tejpat upp ovanför skrivbordet på jobbet trillade ned. Tejpbitarna trasslade in sig i kartan och fastnade, och när jag till slut hade vecklat ut världen igen och fått upp den på väggen så saknades nästan hela Mocambique och en bit av Kolahalvön. Typiskt.

Jag har slarvat runt på Way Out West hela helgen, tog ett par dagars semester och levde festivalliv fullt ut. Mycket blev minnesvärt:

Jublet som steg när Sverige tog sig till final i OS-handbollen.

Allt folk vi träffade, minglet mellan ölområdena. Njöt av Bon Iver. Feist, Refused, Ane Brun. Snackade upp ett gäng Smålandsgrabbar från Herpesförbundet.

Vi dricksade ivrigt i denna burk:



Upptäckte Best Coast och åt snordyr falafel. Emo-märkt, en utveckling av Svanen-märkt.

Grundande med havregrynsgröt och vin. Såg Florence and the Machine, blev besvikna över en överdrivet sävlig Laleh men fick klubbdansa på gräsmatta till Miike Snow. Och studsa till Blur. Damon var het.



Vantar i sommarnatten, lite lera på sina ställen och ett drucket löfte om Roskilde i husvagn nästa år. Som vanligt. Pratade hitte-på-danska, och hörde riktig danska. Ville ha de italienska småbilarna med kaffeservering ur bakluckan.

Någon kissade under öltältsbordet. Skandal.

Festivalens allra sista spelning inne på området var Kraftwerck. Behållningen bestod i att se publikhavet iförda 3D-glasögon, stumt stirrande framför sig.



Och vi har trashtalkat människor när vi själva stått i lager-på-lager-koftor och torgvantar. Classy.

Tjejerna är fast i Skåne så kvällens middag är uppskjuten. Det gör inte så mycket, för på hallmattan låg två tjocka paket och väntade:



Det ena var från Mia som skickade senaste delen i bokserien hon försett mig med, samt en ny bekantskap. Baksidetexten hintar om slott på engelsk landsbygd och brev på vift sedan andra världskriget, verkar lovande. Vykort från Folkhälsoinstitutet, om att ibland ångra det man gjorde dagen innan.

Det andra var från Illustratörscentrum. Deras katalog innehåller arbetsprover från tvåhundratrettio illustratörer och grafiska formgivare. Tjock och fin är den, ögonblicklig förälskelse, ska brygga kaffe och njuta av den nu.

Den här helgen skulle en av mina bästa vänner, Nikke, ha varit här. Vi skulle ha fnissat, härjat. Kanske hade jag mött upp vid bussen med en piratlapp för ögat, som förra gången. Han skulle ha sagt klokheter som "bacon är frukt" och blandat obegripliga drinkar, och vi skulle ha gjort playlists och dansat iväg på äventyr i Göteborgsnatten.

Han var inte vidare glad när han ringde igår förmiddag, båda ungarna sjuka. Inget att göra åt förstås, sånt är livet som småbarnsförälder, men hela det här "nu börjar livet " och "livet 2.0"? Absolut, säkert allt det, men också: de första åren verkar sjukt jobbiga. Jag tror att den vuxna relationen med sina barn är fantastisk, och att de också vid sådär 8 eller 9 år är mysiga att dela dagarna med. Men innan dess, vilket slit... Titta in här om några år, då kommer jag att ha adopterat en sjuårig fotbollskille.

Fick därmed en helt obokad helg i mina tassar. Beslöt mig tidigt för att vara eremit, fick jag inte Pickolinos sällskap kunde det lika gärna vara. Passade istället på att ta tag i diverse projekt som jag haft på lut men inte kommit mig för att påbörja. Så jag har varit kreativ, och undvikit Olympiska Spelen. Emellanåt tittat på Cribs och tyckt att den egna 2:an känts trång. Provblandat likördrinkar förstås; om två veckor smäller det, då måste man vara beredd.

Söndagens morgonjuice blev grön - jag hade hällt Curacao i den av vana från gårdagen. Fånigt.

Inte så tokigt upplägg detta, att jobba två dagar efter semestern och sedan ta helg. Lagom mjuk start. Rätt öde i korridorerna på de båda kontoren, det har blivit skrivbordsluncher. Det olösta skräp jag lämnade i juli låg kvar och väntade på mig, märkligt. En del nytt hade tillkommit också. Hade satt post-it-lappar med info på i princip allting vilket var en gåva såhär när semesterhjärnan ska sparkas igång. Där upplevelserna går in går jobbdetaljer ut, tydligen. Har dock än så länge sluppit beställa nya lösenord, de fanns kvar någonstans där inne i det gråa.

En ny morgonrutin har testats: istället för att vakna vid åtta, hoppa i kläderna, kamma till sig och sju minuter senare vara på väg till spårvagnen så har jag tvingat mig upp vid sextiden. Läst bloggar, ätit gröt, lyssnat på radio och faktiskt gillat morgonen. Lite.

Men fredagar alltså, vilken grej. Luta sig tillbaka efter en lång arbetsvecka (ähum, två dagar), sippa på vin och steka upp några bläckfiskringar i väntan på kycklingrätten i väntan på thrillern. Gött mos.

Innan tidningsbudet ens hade vaknat gick jag ut i köket och vispade ihop en pannkakssmet. Lät den stå och gotta till sig till morgonen och tog tag i disken, allt medan Sara Bergmark Elfgrens sommarprat snurrade på lapen. På gatan utanför satt en duva och sov med huvudet under vingen. Modigt. Rena frukostbordet åt grannkatterna.

Semestern är över, imorgon är det skrivbordet i Maskingränd som gäller igen. Jag kan inte säga att jag är vidare sugen, men jag ser på outgrundligt vis fram emot den här hösten och att gå tillbaka till jobbet innebär ju att den perioden bara finns runt hörnet.

Med facit i hand har det blivit mycket slappande de här sista semesterdagarna. Många repriser av Karatefylla på TV6 play och många filmer, slött tillbakalutad mot soffkuddarna. Ljuvligt. Kan inte tänka mig en bättre avslutning när det nu varit lite grått, jag har fått tillräckligt med svidande sol och stadshetta under resan, jag är redo för svalare luft.

Jag har tagit mig tid att laga mat, vilket inte alltid är givet om sommaren när en tallrik filmjölk gärna tar över, och jag har fått en del saker gjorda mellan soffpassen. Får nog leta fram "Eld" ur bokhyllan, blev sugen efter sommarpratet. Har påbörjat tre olika böcker den här veckan vid sidan om de två jag redan hade uppslagna. En sjätte får plats.

Nu - stadsfika.

Uppdatering:
Herr Duva trillade senare omkull, dog och blev uppäten av fem skräniga tonårsskator. Från morgonmys till kadaver. Så jäkla tragiskt.