Alma Drake ritar

Ibland slår de där dagarna till. Dagar när man springer mellan möten, när man får en fråga varje gång man möts i korridoren och hinner svara innan man passerat varandra. När det ständigt är någon som knackar på ens dörr medan telefonen ringer, medan mailen fylls på för varje minut och när det känns som en seger att ha bara ha olästa mail tre dagar bakåt i tiden. När det blir lugnt först vid halv fem och man kan börja se över vad det egentligen var man hade tänkt jobba med under dagen, när man trycker inte en utan tre gånger på Selectaknapparna innan man känner sig redo att gräva ned sig i kvällsjobbet.

De dagarna, när det känns så, då är det smått fantastiskt att hitta en låda spaghetti längst in i kylen, bortglömd och redo att värmas. Först några tuggor in kommer man på att de marinerade tomaterna den blandats med var bäst-före-imorgon när man köpte dem för säkert en vecka sedan, och inte mer än någon minut efter det blir allt luftburet: tallriken vippar, spaghettin och de JÄVLA tomaterna landar på textilier och man ångrar den extra olivoljan man i sista stund droppade på. Byxbenet blir oljigt på ingen tid alls, hur den bruna soffan egentligen mår törs man inte tänka på. Istället gör man en mental anteckning om att boka tvätt-tid, och att alltid äta vid bordet, alltid alltid.

Det är ju för att jag ska komma ihåg vad som händer om dagarna, vardagsgrejer, men det funkar dåligt just nu. En förkortad sammanfattning om varje veckodag, det borde ju inte vara så svårt, det här teflonminnet håller verkligen inte reda på stort och smått annars och så känns det en dag som att jag inte gjort något över huvud taget på ett helt år och det är då bloggen kommer in i bilden som facit.

Om torsdagen som gick minns jag bara det viktigaste: att jag träffade Jenny med det extra yviga hår, "Hellström goes hobbit" som hon själv uttryckte det, och drack vin på uteservering i sommarkvällen innan vi gick på sena bion: World War Z. Vi hade hört att man skulle betrakta filmen som en c-film med obegränsad budget, och jo, det är väl en rättvis beskrivning. En värdelös hustruroll som mest upprepade repliken "baby", och tramsigt tell-my-family-I-love-them i mitten och lite obegripliga motgångar, men samtidigt en het Brad och trovärdiga zombies. Två av fem vrålapor i betyg, rätt generöst.

På fredagkvällen rullade Björklundsfamiljen in i stan, det vankades gråtande barn och tacobuffé och lite senare vinsipp på balkongen och kaffe medan Tova fnittrande ville ramla i soffan om och om igen. Hon berättade att det bor en jättestor groda på min balkong, som vill äta upp mig. Hade jag ingen aning om. Dessutom ville hon med längtan i rösten låna sin pappas kropp, det var lite oklart vad hon skulle göra med den, och så något om att köpa syskon på Buttericks; treåringar är lite trotsiga men samtidigt väldigt underhållande att lyssna till. Till sist somnade alla ungefär där det var tänkt.

Bageribrödsfrukost förstås, peka på burksamlande skäggvrak från balkongen och så vandra runt på stan i sommarsolen. Barnen somnade, vi gick runt i butiker och hamnade på en cafélunch som dominerades av trögflytandemangosmoothies. Tova grät för att hon inte fick klättra som hon ville, Erik kastade pannkakor på golvet under glada rop och så vinkade jag av familjen som tog båten vidare till Danmark. Kom hem till ett klibbigt hem, uppskattade lugnet men saknade de små fötterna redan en timme senare. Ringde mamma och uttryckte min beundran för att hon jonglerade två ungar så bra där under 80-talet, jag anar redan nu att jag inte är en förälder med tålamod men om det någon gång skulle hända så märker jag väl hur det blir.

Och det senaste; tack ladies, tack Ritz-killen, tack sensommarvärme - skakas och blandas till en fyratimmarsbrunch denna söndag. Kanske hittade jag idag tillbaka till lite av februaripeppen, vi får se om jag släpper sargen, i så fall är det deras förtjänst. Moffade in så mycket vi kunde av lax, pajer, ostar och sillar idag så middagen blev naturligt iskaffe och ett plommon. Sett över dagen jämnar det ut sig.

I övrigt fanns det år 2006 planer på en Wentworthtavla, nu när han är på kartan igen kanske den skulle bli av. Och så laddas för skolstart, vissa med att köpa pennskrin, jag med att skaffa yoghurt och smörgåspålägg. Hej skrivbordsluncher.

Inte mycket som funkat den här veckan, i fredags fick jag göra en utryckning till Lindholmen trots att det är en Johannebergsdag, jag borde förstås ha vant mig men det kändes ändå som att simma motströms hela dagen. Jobbade till halv sju och kunde för mitt liv inte tänka mig att ställa mig i regnet vid Götaplatsen och se Våroffer följt av Petra Marklund, de programpunkter som lockat, utan åkte hem istället.

Tog revansch igår, med hela tolv timmars kalasande. Tog en förmiddagskaffe med Åsa som var i stan för att döma agility, tält och festplatser var på väg upp där vi vandrade runt i pre-festival. Resten av dagen staplades lite av varje på vartannat: jag såg utställningen Ond Design på Röhsska, och hann se lite av agilitytävlingen i Trädgårdsföreningen. Faktiskt mycket roligare att se på än jag hade trott, men varför hette så många hundar Soda? Åt churros från en vagn och spanade på folk sittande i gräset. Gick den guidade vandringen Vi Är Romer på Stadsmuséet, riktigt bra. Lite Frapino på det och så fotoutsällningen om Kristian Gidlund på Galleri Thomassen vid Vasaparken. Kändes märkligt att komma ut i sol efter den. Tog vägen om Götaplatsen men hamnade snart i kön för filmbiljetter, köpte Vi Läser som underhållning medan jag väntade. Och så till sist alltså, film: We Steal Secrets - The Story of Wikileaks. Gillade den skarpt. Halvvägs in i filmen står man helt på Julians sida men så händer något, och när eftertexterna rullar inser man att den enda hjälten är Manning.

Idag är regnet tillbaka. En bra söndag startar som denna; med ProViva Persika i soffan, och slutar med skär champagne tillsammans med Rambergsgänget. Det var läge att skåla in hösten. Vi kommer alla att befinna oss i samma stad, vilket inte varit givet, och vi har planer.

 

Hisingen Island

Vandrade hem under stjärnhimlen, med Coldplay i öronen, och kände mig lite oövervinnerlig.

Det var skakigt väder hela lördagen, regnet kom i starka skurar och blåsten låg på från havet, men inget kunde stoppa grillfesten på Rambergsvägen. Mikael och Sanna bjöd på hemmaburgare, i hembakade bröd, Hanna och jag bidrog med coleslaw och mangosalsa, och så hade festhuset ställt fram grönsaker, dressing, inplastad ost; allt det där som ska finnas på en burgare av rang. Ett drinkbord var uppdukat, förra årets partytält utbytta mot nya. Där satt vi och drack isfria Orbatjovs och Nicke Nyfiken och hade det sådär fint som man kan ha det en sommarkväll med tjugo Göteborgare och någon enstaka Haparandabo.

"Nu kommer det!" ropade plötsligt Anders och Mikael, som sett regnet komma uppför backen, och vi kunde höra det i lövskogen bakom innan det nådde fram. Hann precis dra in stolarna under tälttaket innan sommarens häftigaste regn brakade loss. Sprang mellan porten och festplatsen och försökte rädda gäster och glas undan vätan men det var hopplöst, på bara någon minut var asfalten en vattenpöl. Ena tältet kollapsade, och allt blev vattenfyllt på ingen tid alls.

Vi var redan dyngsura så det var lika bra att fortsätta röja där i regnet, packa ihop allt och skicka in det som kunde räddas i köket där ett diskgäng stod. Kände mig som en stadsscout när jag efteråt kunde ta upp torra strumpor ur väskan, hade slängt ned dem det sista jag gjorde. Resten fick torka med hjälp av kroppsvärme och sangria.

Framåt morgonen gick vi ut på gården igen, det skulle vara lägenhetsvisning i huset några timmar senare och det skulle helst inte se ut som en katastrofplats. En av festarna var en portugis med skön, ironisk humor, kraftig bytning och hemsnickrade meningar. Medan jag satt på huk och plockade glas på gården efter en bålskål som gått i kras stod han med en öl i handen och tittade på: "Om du inte bryr dig om barnen imorgon skär sig när de leker, då du kan gå in nu" och "Nu förstår jag varför du fick komma, det inte bara var för de torra strumporna, det är något lite extra över dig. Men det tog tid att se."

Blev stående med Luis och Mike nedanför Ramberget, taxistrul, och att ta spårvagn var tydligen inte att tänka på. Luis pratade om Tvärtom-Bridge, vilket tydligen var Älvsborgsbron. Till sist kunde vi gå åt tre olika håll och jag var inte hemma förrän vid sextiden imorse. En kul helnattare, men gudars skymning vad jag känt mig utmattad idag. Vi skulle ha käkat frukost med Hanna imorse innan hon gick till jobbet, jag och Sanna, men vi avblåste det när det bara var sex timmar kvar och festen fortfarande pågick.

Jag tog en enda bild under kvällen. En dålig. Den här.

Att det skulle ha blivit höst nu är det inte tal om, inte på långa vägar. September är fortfarande en sommarmånad, så jobbar vi i alla fall här i almadrakens bloggvärld. Även om sommaren alltså finns kvar så är semestern över, något som borde likna vardag har tagit vid och det kanske är dags att börja göra små minnesanteckningar här igen. Det är ju så den ska fungera, som en kom-ihåg-lapp, bloggen bryr sig inte lika mycket om att underhålla andra är jag rädd. Finns dessutom vissa tankar på att göra pappersdagbok av den istället och därmed släppa den mer fritt och samtidigt stängd för andra, men vi får se. Än så länge är det liansvingande i offentligheten som gäller.

Sanna har bett om en sammanfattning av sommaren, så jag får väl göra en sådan, men inte idag. Kan lugna er med att den har varit skön om än inte så rafflande. Skrivbordet stod kvar där jag lämnat det när jag återvände till jobbet för en vecka sedan, eller rättare sagt skrivborden, har ju tre kontor som jag alternerar mellan. Växter finns dock bara på det ena campuset, det är tillräckligt. Den lilla djungeln känns därför som en frizon de dagar jag är placerad där, det är lite lättare att andas bland spretiga blad än bland papper. Pärmar är dåliga luftfuktare. Djungeln hade klarat sig fint under sommaren, var bara lite frasig på sina ställen.

Igår tog jag spårvägstunneln från jobbet direkt till Korsvägen och såg Olle Ljungström på Liseberg, tillsammans med Sanna, Annso och Nicklas. Vi satt på uteserveringen, och även om baren och teknikertornet skymde det mesta av scenen där Olle ramlade omkring så hade vi första parkett när en kille upprepade gånger svimmade. Från det öldrickande barbordet, rakt ned i konstgräset. Kompisen fick väl lite panik och reste upp honom med en gång, och naturligtvis damp han i backen igen. Sedan kom två stabila kvinnor framspringande, de verkade ha koll på läget så vi slappnade av. Bad bara en diskplockare om vatten och att han skulle flagga in någon sjukvårdskunnig, vilket fick hela vaktstyrkan att rusa fram, sugna på en situation antar jag. Där slutade vår insats. Vi var med andra ord inte mycket att ha i den stunden, men andra petade i killen druvsocker och klappade på pannan, och till sist satt han där på en pall och verkade ok igen.

När vi gick från konserten såg vi fram emot morgondagens recension i GP för det här var inte någon fullträff, och mycket riktigt. Olle beskrevs ha pekat finger åt publiken, bjudit på vin och drullat runt. Själva drullandet gick han all-in på, och fick plåstras om efter ett fall. ”Fotbollsskada” sa gitarristen, och så blev det pausmusik en stund. En del låtar gjordes riktigt bra, andra låg mer åt det falskklingande hållet till och mellansnacken fick han inte alls att gå ihop, han tappade hela tiden tråden. Skulle t ex berätta hur många procent vatten jorden bestod av, men då hade han i den stunden helt glömt bort hur många procent det faktiskt var, inte ens en gissning kunde han få fram så den monologen föll ju lite platt. Trevlig kväll ändå, det var uppehåll och solnedgång och kanske bevittnade vi en historisk konsert; Olles sista.

All flextid från juni och juli har i små doser fått inleda månaden, idag tillbringade jag tre regniga förmiddagstimmar hos frisören, lyxigt så det förslår. Lång tid kan tyckas, det tyckte jag med, men det ligger spa-känsla i att bli schamponerad i en evighet. Lite klippt, lite slingad, och med några brunare partier. Sedan glömde jag helt av att jag skulle ta av flexen och jobbade en hel arbetsdag ändå, bara lite förskjuten då den inte började förrän vid lunch. Blir lätt uppslukad när jag sitter med behörighetsgranskning, det tär lite på energin men man tappar samtidigt uppfattning om tiden och plötsligt var det väldigt tyst i korridorerna, bara någon enstaka nattarbetade doktorand kvar.