Alma Drake ritar

Jag vet. Det är stiltje, inte i livet men här.

 

I skiftet juni/juli kom i alla fall dessa favoriter och hälsade på över en helg.

Mina fina Skånetöser.

 

Nu tar jag en lång semester, i ett annat land.

Hoppade in i duschen imorse, schamponerade håret och kände hur vattnet först började droppa för att sedan helt sluta att strila. Vet att renoveringen längst ned i huset ibland kommer att innebära att vattnet stängs av korta stunder, men de har lovat att förvarna. Nu fick jag ta mitt löddriga jag till kylskåpet, hämta flaskan med vatten som jag har där och väl tillbaka i duschen hälla det iskalla vattnet över mig. Godmorgon! Rätt bra sätt att vakna på egentligen.

Låg vaken inatt och följde nyhetsrapporteringen från Nice. Först talades det om 30 döda, sedan 70. Nu 84, tror jag. Sedan lyssnade jag på P3-dokumentären om Utöya. Fem år sedan, om en vecka. Det blev inte mycket sovet.

När man druckit åtta koppar kaffe under dagen så blir tassen en smula darrig och strecken man ritar inte särskilt raka. 

Har ägnat fredag, lördag och söndag åt bokprojekten. Riktiga favoritdagar. Har insett att Westfieldgallerian är en bra plats att tillbringa sina skapande dagar på, här finns caféer att hänga på, shopping att fördriva tiden där emellan med, bänkar i solen för syreintag, Vue på översta våningen när man vill avsluta med bio. Se inte The Neon Demon, klart överskattad. Lite vibbar från Black Swan, men nej. Stanna längre på Costa istället, deras kaffemuggar modell stor har dubbla öron!

 

 

Det har känts väldigt bra att få koncentrera sig helt på illustrerandet under ett par sammanhållna dagar. Man kommer in i en vana på ett annat sätt, ett flow, och tycker att man börjar få koll på läget. Allt börjar kännas riktigt bra, tills man febrilt letar efter en till 0.2-penna och istället hittar tre (TRE!) 0.8-pennor, feta och otympliga och på sin höjd dugliga till att adressera kuvert med, inte rita konturer. Varför de togs med i resväskan är en gåta.

 

Och sedan snubblar man över en artikel med den fantastiska Pija Lindenbaum...

"Att göra en bra bilderbok är inte så enkelt som man kan tro. Att hitta rätt färg, ton, språk och tilltal tar tid, berättade den populära barnboksförfattaren Pija Lindenbaum när hon besökte Umeå.

"Det tar lång tid, minst nio månader, att göra en bilderbok. Bara att hitta rätt färgnyanser tar en evighet, för de förändras när ljuset i rummet ändras. Pija Lindenbaum samlar små lappar med olika färgnyanser, för att kunna välja.

Texten är också viktig, den ska ha karaktär och en egen ton. I en bilderbok ska texten och bilderna höra ihop. Det går inte att bara läsa texten, då missar man mycket viktigt av handlingen, som i stället finns i bilderna. Och tvärtom."

Nio månader alltså. Minst. Jag har en sommar på mig, och en kapitelbok som löper parallellt, och ett heltidsjobb större delen av den där sommaren. Nu målar ju Pija visserligen i akvarell, och är allmänt jätteduktig, men ändå. Någon gång ska jag också samla små lappar med färgnyanser, och tapetsera en hel vägg med dem. Tills dess får den där sommaren duga.

Nu ska jag krypa tillbaka upp i soffan med ritblocket i knät och aktivt låta bli att titta på EM-finalen. Nätet får tala om i efterhand vem som till sist vann guldpokalen. Lite beror det kanske på att jag inte har någon TV, men mest på att om man vill bygga upp något från ingenting så måste man försaka somligt. Öl med kollegor, filmkvällar med vänner, EM-finaler. Det är ett val man måste göra om man vill satsa så pass medvetet att man en dag får göra små papperslappar med färg.

Undrar om Pija tittar. 

Så kom röntgensvaret och det fanns, mot alla odds, inga metastaser inuti min älskade lilla Socka. Hjärntumören bor förstås kvar, men det vet vi sedan tidigare. Lillebror är en ofrivillig hyresvärd men hanterar det. Allt pekade nu mot ett nystartat kollektiv och även om vi inget visste och försökte hålla modet uppe så hann en del av sinnet gå igenom nya behandlingar, sjukdomstid, olika vägar ut. En begravning och livet efter. Vad jag vill att det ska stå i dödsannonsen vet han redan sedan tidigare.

 

En hel liten värld andades ut efter dagens besked om att inget syns på röntgenbilderna som inte ska vara där. Det känns som att få en ny chans. Jag ska smälta den här veckan nu, som känns helt overklig och samtidigt så plågsamt tydlig. Satt i en biosalong i Westfieldgallerian nu ikväll, med Simon & Chris, och kunde inte sluta le. Jag är så löjligt glad! Hurra, för allt och alla, och för att det finns liv kvar att leva!