Tisdag den 1 mars 2016
Jag går ständigt runt och drömmer om att bo i Visby off season, i en kombinerad skrivarlya/ateljé belägen innanför murarna. Den tanken har funnits med mig ett bra tag nu. Där ska jag vanka omkring på kullerstenen och följa havet genom alla årstiderna, andas dimma och äta saffranspannkaka och lära känna gotlänningarna. Igår kom det sig att jag började prata om det med kollegan Åsa som själv bott länge på Gotland, och när man väl blåst lite på glöden så är det som förgjort...
Samma kväll läste jag nyheten att Josefin Nilsson gått bort. Älskade henne i filmen Adam & Eva, och tyckte alltid att hon verkade vara en sådan sympatisk människa. Och så lite klingande gotlandsmål på det. Hon blev bara 46 år gammal, och jag insåg än en gång hur kort livet kan vara och hur lite man vet om vad man kommer att hinna med.
Alla hanterar vi döden på olika sätt. Jag hanterade Josefins genom att ställa mig i Visbys bostadskö. Av nyfikenhet klickade jag mig fram till en 2:a, vet inte ens på vilken sida av muren den låg. Den som låg först i kön av alla de som anmält intresse på den har över 5 000 ködagar. Jag har en dag. Men, och det här är viktigt; jag har en dag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Även om jag tycker att Visby är kanske ännu mer otillgängligt är London så måste jag trycka gilla på det där. För det låter så fint, så rofyllt och jag kan verkligen se dig där. Bland rosorna.
Postat av: Alma
Åh, rosorna, jaa... Jag ska göra mitt bästa för att smälta in där.
Trackback
