Tisdag den 27 september 2016

Dagens status i sociala medier:
 
Ägnar veckan helt åt att färdigställa böcker. Känner av både sömnbrist och ryggvärk, och känner mig lyckligt lottad. Den här tanten är en ny bekantskap och lite hemlig för stunden, vi får se vad det blir av henne. Hon har självsäkert läppstift, det bådar gott.

 

 

Har alltså semester den här veckan, och jobbar med bokbilder 16 timmar om dagen.

Det gör lite ont, men är vansinnigt roligt.


Måndag den 26 september 2016

Har hittat tillbaka till nöjet att ligga på sängen och genom fönstret se flygplanen passera över hustaken, i riktning mot London City Airport eller Gatwick, gissar jag. Allra finast är det när en flygplanskropp plötsligt bryter in i den låga kvällsolen, fångar upp strålarna och glöder som en eldfluga mot himlen.


Måndag den 19 september 2016

Det kom ett häftigt sensommarregn en natt förra veckan, och det regnet tvättade inte bara rent London utan sköljde även bort mina TV-kanaler. Någon parabol som vreds, en kabel som glappar. Oavsett vilket så är TVn nu obrukbar igen. Att gå tillbaka till amish är helt otänkbart, det gick fint i åtta månader men när jag nu fått en glimt av vad det innebär att befinna sig mitt i mediebruset så vill jag ju stanna kvar där. Jag signade upp för Netflix igen, och klämde alla avsnitt av Stranger Things under helgen. Nu slår hjärtat lugnt igen.
 
Renoveringen av kyrkans förråd och toaletter är inne i slutfasen, vilket förutom byggjobbare på plats från tidig morgon till sen kväll också innebär borrande i väggar som får tänderna att skallra och ett gipsdamm som suddar till luften. De flesta går runt och småhostar, och ovanpå det har jag dragit på mig en förkylning. Det pendlar mellan ok och misär. Djupt nere i huset verkar något annat ha hänt, för varmvattnet har tappat stinget. Det ska bli rätt skönt när allt är klart, men jag kommer nästan att sakna byggarna.
 
The Chapel har blivit ett andra hem, och om två veckor är det slutleverans av båda sommarböckerna. Det ska nog bli bra det här med.
 
 
 
 

Måndag den 12 september 2016

TVn på mitt rum här i Marylebone har betett sig syrligt från starten. Flimrig bild och störningar i ljudet, jag gav snabbt upp och lät den stå när jag flyttade in i vintras. Det kändes rätt skönt att i det nya livet inte fastna i TV-serier nätterna igenom, jag hade bokprojekt att fokusera på och det var liksom ett störningsmoment mindre. För att riktigt gå all in på hela amishgrejen så förnyade jag inte ens Netflix-kontot, nu skulle det bli fokus på rätt saker! Spotify blev en kompis istället, ända tills det blev knas med kontot, nu kommer jag inte åt det alls. Entré: Sveriges Radio. Har lyssnat på alla avsnitt av Morgonpasset, Tankesmedjan, MNK och dokumentärer jag kan hitta, och senaste veckan har jag plöjt igenom hela Creepypodden.

 

Tills nu. Jag har haft turen att ha Mia boende här sedan i torsdags, och eftersom jag visste att jag skulle behöva jobba lite medan hon var här så ville jag ge henne brittisk underhållning som kompensation. Drog ur alla kablar ur box och vägg, blåste i scartkablar och uttag sådär som vi 80-talskids gör och kopplade sedan in allt igen. Eventuellt på rätt plats denna gång, för se nu fungerar det. Jag är åter i etern, och jag älskar det! Kanalen 5 USA visar nästan uteslutande CSI, bra sällskap till bokjobben. Passar fint nu när höstregnen så småningom väntas komma.

 

Imorgon skräller dock sensommaren till med klibbiga 30 grader. Kan bli kul.


Söndag den 4 september 2016

Att färdigställa bokbilder är ungefär som att göra klart en platta, tänker jag mig. När sång och musik är färdiginspelade i studio så börjar själva finliret: det ska vridas på reglage och nivåer, petas med detaljer. Justeras upp och justeras ned, och passas in till helheten. Lyssnas om och om igen, och monteras ned i småbitar innan det byggs ihop igen. Mina musikproducerande vänner (Sockan, Staffan) skulle nog kunna göra en lång utläggning här. Jag nöjer mig med att konstatera att det krävs rätt mycket obegripligt fipplande innan en låt är klar.

 

I slutändan blir det en treminuterslåt, en av tjugo, men för att få till de där tre minutrarna krävs åtskilliga timmar, dagar och nätter. Man hör inte timmarna i slutproduktionen men de är förutsättningen för att det alls ska gå att lyssna.

 

Lite så, tänker jag mig. Inte lika obegripligt, men tidskrävande. Gör JPG-filer av bilderna och i litet format i en bokdummie ser de ok ut, men zoomar man in lite ser man direkt allt kladd runt linjerna, alla omålade pixlar och allt som skevar. Finlir. Det är vad som pågår nu, och vad som har pågått konstant sedan fredag kväll. Listan jag skrev inatt, över saker kvar att åtgärda, är lite luddig. Somligt är glasklart ("matcha in stora trädstammen", "kundvagnen") medan annat kräver lite huvudkli ("gröns buzz", "korvflinet", "pannkaksarm").

 

Helt klart blir det nog inte idag, men snart.

 

Jag kom precis på vad korvflinet syftar på, men pannkaksarmen? Hm.

 

 

Söndag den 28 augusti 2016

Sommarhettan börjar lugna sig något, det har sjunkit till runt 25 nu. Absolut mer rimligt för en storstad. Det kom nyss en kort skur, jag blev lycklig in i själen. Så redo för höstregnen nu. Så redo.

 

Sommaren har varit fin! Jag kunde ta sen semester i år, en lyx om man som jag är van vid skolvärlden där jag på eget bevåg alltid var tillbaka tidigt i augusti för att hinna förbereda allt inför terminstarten. Nu gick jag 23 juli och var tillbaka en månad senare, det passar mig fint att jobba på en bit in på sommaren för att sedan komma tillbaka till en rent löjligt kort höst. Om fyra månader står vi inför ett årsskifte igen, knappt en blinkning ens.

 

Det blev tio, ljuvliga dagar i Göteborg. Sanna och Pinnen drog lägligt till Grekland när min semester började så jag flyttade in i deras lya i Krokslätt, vattnade tomatplantor, drack kaffe på balkongen och levde i sommarstad. Planen var högsta växeln i för bokprojektet, och det hölls men jag hann även med att träffa vänner. Kickade boll och grillade hos goa Vårflodsfolket. Condeco-fikade med Lotta, lunchade med Malin, och åt Brogyllenfrukost med Peter. Kramade om Kringlan och sprang på Kridden. Gick på skräckfilmsbio med Lisabeth. Klippte mig kort och hade samtidigt Suzana sittande bredvid mig i en stol, babblande så att frisören inte fick en chans att prata. Tack Sanna! Tog tåget till Helsingborg och hängde med Hanna en heldag, gick på Sven Nordqvistutställning på Dunkers, gick längs havet och strosade på Sofiero. Tog samma tåg en annan dag men hoppade av redan i Varberg, gräsmattehängde med min författarbästis en hel dag och styrde upp de sista frågetecknen runt bilderboksprojektet. Nosade lite på bibliotekets barnboksavdelning, badade i havet och åt bananer, inspirerat av bokens aptema. Varberg levererar alltid. Hade spelkväll i Sävedalen och njöt i fulla drag av allt det och av att vara tillbaka i Lilla London. Älskar den där staden.

 

Drog därefter till Norrköping och bodde ett par dagar hos Marwa och Robin. Kaffe i solen, och badutflykt. Det är lite trixigt att inte ha någonstans att bo, man får pussla ihop olika lösningar för varje natt. Tur då att man har generösa vänner runt sig som inte har något emot att leka hotell.

 

Nästa anhalt blev Örebro, bodde hos Lillebror ett par nätter och hälsade på kusinen utanför Uppsala. En riktig hotellnatt i Örebro efter det, nyöppnade Borgen med Mia. Vi pratade i ett dygn, det var hela poängen med att ses. Drack bubbelgumsdrink i hotellbar.

 

Sommarkollo i Öskevik blev nästa grej. Tveksamt väder, men det blev bad i sjö och i simhall, både i Lindesberg och Fagersta. Kickade upp bokjobbet ännu ett snäpp den veckan och satt koncentrerat från morgon till kväll nästan varje dag, med korta avbrott för de där baden och för svampplockning. Bergslagsluften gör gott, även om nacke och handleder tar stryk att ritplattan så blir man på andra vis utvilad.

 

Hade turen att få bo hos familjen Kristofersson i Vintrosa också, fullt ös med tre kids men de är mysiga att hänga med. Glitterpysslade ansiktsmasker (glitter överallt vilket jag tar delansvar för, tror det är jag som en gång gett Alva glitterlimmet...), lekte hästtävling, tittade på nya hamstern, fick kramar av Vilma och teckning och ljuslyktor av stora barnen. Gullungar. När alla somnat kunde Milla och jag prata ikapp över några glas Prosecco, guld värt.

 

 
 

 

Det där var min sommar i stort. De sista dagarna var vi i Uppsala på introduktionsutbildning hos SKUT. Fick träffa kyrkoherdar som var på väg ut till sina nya posteringar, i Aten och New York och Sydamerika, och fick träffa de nya volontärerna. Det skiftas först i januari, och nog känns det märkligt att tänka att det ska vara två nya ansikten i köket efter nyår, jag gillar mina guldklimpar Astrid och Ella, men de nya verkar gulliga så det ska nog bli bra det med. Det var så fånigt kul att få umgås med Ulrika och Simon igen, som också var på introt, tänk vad bra kollegor gör för allmäntillståndet!

 

Och nu är jag tillbaka i mitt lilla rum jämte orgelläktaren. Det känns bra. En vecka är kvar till deadline för Staffans och mitt bokprojekt, det blir fina bilder och jag tror på en charmig och viktig bok, men det är många arbetstimmar kvar innan den är klar. Imorgon är det Bank Holiday i UK, tacksamt. Jag var på kräftskiva hos Linnea i fredags, tänkte en kort stund dra mig ur men som Ulrika sa, man måste leva lite också. Ett bra beslut visade det sig, jättetrevligt gäng och goda pajer att äta till kräftorna. En drucken klapplek med djurläten, och snapsande. Jag var hemma halv sju på morgonen, och man får väl erkänna att lördagen var något seg... Klart värt det.

 

 
 

 

Dags att fortsätta rita apor som kör bil, handlar, rör i pannkakssmet och mixar smoothies. Eventuellt världens bästa bisyssla, detta.


Onsdag den 24 augusti 2016

Tillbaka! I smeten och hetluften. Smet för att vi bor mitt i Londons hjärta, och för att det den här veckan har bakats fler toscatårtor och prinsesstårtebottnar än någon orkar räkna. Hetluft dels för att vårens härjningar fortfarande gör sig påminda, men mest för att en värmebölja sköljt över United Kingdom. Över 30 grader varmt de senaste dagarna, luften dallrar och det känns som att stå bakom avgasröret på en dubbeldäckarbuss varje gång man vågar sig ut.
 
 
Igår kväll stod jag på Roof East i Stratford och såg ut över hustaken och lyftkranarna. Skön bris där uppe, och ett riktigt favoritställe. Pingisbord, bar, en bil som använts som blomkruka och bäst av allt: Rooftop Cinema. Igår klassikern Dirty Dancing, satt i djup solstol tillsammans med den lyckligt suckande publiken medan solen sjönk bortom taken och neonstaden vaknade till.
 
 
Nu ikväll blev det grillning på vår egen Rooftop Garden, kallad Church Hill. Det bar emot att tända på en grill i den kvalmiga hettan men det var det värt. Simon kockade, vi stoppade i oss mer halloumi, sötpotatis och hummus än brukligt och avslutade med chokladspäckade bananer. Löjligt mätt och nöjd.
 
 
Bra uppladdning inför nattpasset, för jo, sådana blir det. Mer om det en annan dag, nu finns det apor som behöver ritas.

Måndag den 26 juli 2016

Jag vet. Det är stiltje, inte i livet men här.
 
I skiftet juni/juli kom i alla fall dessa favoriter och hälsade på över en helg.
Mina fina Skånetöser.
 
 
Founders Arms, på Southbank. Stort tyck-om på det här gänget,
och av någon anledning hade de köpt kattsovmasker...
 

 
Nu tar jag en lång semester, i ett annat land.

Måndag den 18 juli 2016

Hoppade in i duschen imorse, schamponerade håret och kände hur vattnet först började droppa för att sedan helt sluta att strila. Vet att renoveringen längst ned i huset ibland kommer att innebära att vattnet stängs av korta stunder, men de har lovat att förvarna. Nu fick jag ta mitt löddriga jag till kylskåpet, hämta flaskan med vatten som jag har där och väl tillbaka i duschen hälla det iskalla vattnet över mig. Godmorgon! Rätt bra sätt att vakna på egentligen.

Fredag den 15 juli 2016

Låg vaken inatt och följde nyhetsrapporteringen från Nice. Först talades det om 30 döda, sedan 70. Nu 84, tror jag. Sedan lyssnade jag på P3-dokumentären om Utöya. Fem år sedan, om en vecka. Det blev inte mycket sovet.

Tisdag den 12 juli 2016

När man druckit åtta koppar kaffe under dagen så blir tassen en smula darrig och strecken man ritar inte särskilt raka. 

Söndag den 10 juli 2016

Har ägnat fredag, lördag och söndag åt bokprojekten. Riktiga favoritdagar. Har insett att Westfieldgallerian är en bra plats att tillbringa sina skapande dagar på, här finns caféer att hänga på, shopping att fördriva tiden där emellan med, bänkar i solen för syreintag, Vue på översta våningen när man vill avsluta med bio. Se inte The Neon Demon, klart överskattad. Lite vibbar från Black Swan, men nej. Stanna längre på Costa istället, deras kaffemuggar modell stor har dubbla öron!
 
 
Det har känts väldigt bra att få koncentrera sig helt på illustrerandet under ett par sammanhållna dagar. Man kommer in i en vana på ett annat sätt, ett flow, och tycker att man börjar få koll på läget. Allt börjar kännas riktigt bra, tills man febrilt letar efter en till 0.2-penna och istället hittar tre (TRE!) 0.8-pennor, feta och otympliga och på sin höjd dugliga till att adressera kuvert med, inte rita konturer. Varför de togs med i resväskan är en gåta.
 
Och sedan snubblar man över en artikel med den fantastiska Pija Lindenbaum...

"Att göra en bra bilderbok är inte så enkelt som man kan tro. Att hitta rätt färg, ton, språk och tilltal tar tid, berättade den populära barnboksförfattaren Pija Lindenbaum när hon besökte Umeå.

"Det tar lång tid, minst nio månader, att göra en bilderbok. Bara att hitta rätt färgnyanser tar en evighet, för de förändras när ljuset i rummet ändras. Pija Lindenbaum samlar små lappar med olika färgnyanser, för att kunna välja.

Texten är också viktig, den ska ha karaktär och en egen ton. I en bilderbok ska texten och bilderna höra ihop. Det går inte att bara läsa texten, då missar man mycket viktigt av handlingen, som i stället finns i bilderna. Och tvärtom."

Nio månader alltså. Minst. Jag har en sommar på mig, och en kapitelbok som löper parallellt, och ett heltidsjobb större delen av den där sommaren. Nu målar ju Pija visserligen i akvarell, och är allmänt jätteduktig, men ändå. Någon gång ska jag också samla små lappar med färgnyanser, och tapetsera en hel vägg med dem. Tills dess får den där sommaren duga.

Nu ska jag krypa tillbaka upp i soffan med ritblocket i knät och aktivt låta bli att titta på EM-finalen. Nätet får tala om i efterhand vem som till sist vann guldpokalen. Lite beror det kanske på att jag inte har någon TV, men mest på att om man vill bygga upp något från ingenting så måste man försaka somligt. Öl med kollegor, filmkvällar med vänner, EM-finaler. Det är ett val man måste göra om man vill satsa så pass medvetet att man en dag får göra små papperslappar med färg.

Undrar om Pija tittar. 


Tisdag den 5 juli 2016

Så kom röntgensvaret och det fanns, mot alla odds, inga metastaser inuti min älskade lilla Socka. Hjärntumören bor förstås kvar, men det vet vi sedan tidigare. Lillebror är en ofrivillig hyresvärd men hanterar det. Allt pekade nu mot ett nystartat kollektiv och även om vi inget visste och försökte hålla modet uppe så hann en del av sinnet gå igenom nya behandlingar, sjukdomstid, olika vägar ut. En begravning och livet efter. Vad jag vill att det ska stå i dödsannonsen vet han redan sedan tidigare.
 
En hel liten värld andades ut efter dagens besked om att inget syns på röntgenbilderna som inte ska vara där. Det känns som att få en ny chans. Jag ska smälta den här veckan nu, som känns helt overklig och samtidigt så plågsamt tydlig. Satt i en biosalong i Westfieldgallerian nu ikväll, med Simon & Chris, och kunde inte sluta le. Jag är så löjligt glad! Hurra, för allt och alla, och för att det finns liv kvar att leva!

Tisdag den 28 juni 2016

Allra finaste lilla strumpa.

 

Igår gick jag igenom jobbets kris- och katastrofpärm för att se att alla dokument fanns där. Sa samtidigt högt att jag hoppas att vi aldrig behöver öppna den igen.

 

Nu kommer jag på mig själv med att önska mig en egen pärm, en hanteringsplan. Jag har ingen aning om vad det smartaste valet skulle vara, jag vet bara att min första reaktion var att vilja packa väskan och resa hem, för gott. Den känslan håller i sig. Örebro är för långt bort; allt och alla är för långt bort. På ett ögonblick tappade London all sin dragningskraft.

 

Jag behöver en kris- och katastrofpärm, och jag behöver resa hem.

 

http://andrasidansodergard.se/kan-en-cancerpatient-ha-vanlig-ryggvark/


Måndag den 27 juni 2016

Planen var Brännö över midsommar, men så blev det inte. Hann helt enkelt inte. Det blev midsommarbänk i Putney istället - lite oväntat men väldigt, väldigt fint. Jag, Åsa, Joakim, hans bror Patrik och nyfunna vännerna Ulrika och Johan möttes upp nere vid Themsen och dukade upp midsommarmaten på en bänk. Drack bubbel, hälsade på folk som gick förbi, allt i låg sol över båtar och vattenglitter och musik från parken på andra sidan vattnet.
 
Vidare till The Half Moon för spelning med Ebbot och hans The Indigo Children. Ebbot. My man. Så himla bra.
 
Den där fredagen var fin att få. Vaknade idag till vad som kan vara helt nya förutsättningar, Brexit är inget i jämförelse.

RSS 2.0