Alma Drake ritar

Stiltje. Eller, motsatsen egentligen. En tyst storm.

 

Terminen har gått mot sitt slut, vi har arrat vårceremoni och lever nu i efterdyningarna. Alla verkar i något slags kaos, där deadlines avlöser varandra och där mina studenters visum kollektivt gått ut utan att någon bemödat sig med att förnya dem i tid. Det blir många brandutryckningar, men till skillnad från i det tidigare grundskolejobbet inte i bokstavlig mening; här handlar det istället om att lösa uppkomna problem på snabbast möjliga tid. Om kvällarna sitter jag på kontoret med musik i öronen, och betar av en inkorg med ärenden som trots det växer, trots musiken. På något vis gillar jag det ändå, lugnet, och att få vara effektiv och kunna åstadkomma. Flexkontot tjockar på sig, det kommer väl dröja till oktober innan jag kan ta ut tiden men jag längtar till regniga eftermiddagar när jag kan sitta uppkrupen vid soffan med ett skissblock i knät. Det är som vanligt med andra ord, och samtidigt så ovanligt.

 

"We lost Lars". Och med det konstaterandet fick till sist hela avdelningen veta att vår kollega inte längre finns. Från en dag till en annan var han borta, och nu måste vi hitta nya sätt att lösa sådant som var tänkt att vara hans. Det blir nog bra till slut, det blir det ju alltid, men för stunden har vi tappat farten.

 

Så det är stiltje, och storm.