Alma Drake ritar

Filmyran fortsätter, och snöyran. Det har snöat konstant hela festivalen känns det som, en del har lagt sig men mest har det snöat uppåt, och från sidan. Filmiskt. GIFF2014 kommer jag att förknippa med tät snö.

 

Hemma, där jag trivs, tillbringar jag mycket lite tid. Går direkt från jobbet till biosalongerna och kommer hem sent. I tisdags slovenska Class Enemy på Capitol, en riktigt bra film om en ung tjej som tar livet av sig och en lärare som av delar av klassen får skulden för det. Snackade med två gamla Chalmeristherrar innan visningen, det är alltid så trevlig stämning under festivalen. Hem i snö, och till jobbet i snö nästa morgon. BioPalatset 17:30, Winters Journey, en rysk film som jag trodde på men som var en besvikelse. De vackra vinterbilderna uteblev, bara knarrig snö under blanka finskor, och ryssar som tagit på sig halsdukar och mössor men som alltid gick utan handskar och gnuggade ansiktet i snö. Jag frös mig igenom hela visningen, och tyckte den som helhet var rätt ointressant. Gick rakt över gatan till Espresso House där Jenny väntade, hann prata lite och dricka en slurk kaffe innan vi gick tillbaka för att se rumänska komedin Love Building. Lite långsamt tempo kanske, men en söt film, och övertygande skådisar, vi gillade den.

 

Hade svårt att sova, gick upp och tragglade igenom försummad jobbmail. Hann sedan hälften av det jag hade tänkt under dagen idag, det var för mycket annat som krävde uppmärksamhet, och jag fick springa till bussen för att hinna till Stora Teatern och kvällens premiär av Ettor & Nollor. Gillade skarpt! Göteborg, gangstermiljö. Organiserad brottslighet och vanliga människor som råkar i trubbel. De första två raderna bestod av skådisgänget som fick stå på scen och ta emot applåder och svara på frågor, och i övriga publiken visade det sig finnas mängder av folk som jobbat med produktionen. Se serien när den sänds i TV, blir i två avsnitt och är väl värd sin tid. Gillade castingen, Gustaf Skarsgård tycks ha haft Treutiger som förebild när han övat in göteborgskan. Regissören Johan Renck fick ta micken och prata om regisserandet, och som alltid när man ser den fagre mannen blir man lite sugen på att återupptäcka Here We Go. Eller kanske bara videon. Han blir snyggare, och skäggigare, för varje gång jag ser honom; låten mognar inte riktigt på samma fina sätt.