Alma Drake ritar

En dyster dag. Suzana, min Suzana, byter jobb och gjorde sin sista dag hos oss. Min absoluta favorit på jobbet, och jag kommer att sakna den torra humorn, och sällskapet... Som tur är fortsätter vi ju ses utanför jobbet, men det känns ändå skumt att tänka att höstterminen ska hanteras utan att Sanna är där. Jag är inte särskilt nöjd med det upplägget. Tog en sista frukostsmoothie tillsammans, en lunch i Bistron, en sista fika och sedan var det kram och hej. Nu drar hon till Japan på semester, och jag tackar universum för uppfinningar som Instagram och iMessage.

 

Nu ikväll åkte jag hem till Christian och Eveline, min kollega och hans fru. Världens sötaste, tyska par som nu skaffat en lika ljuvlig norsk skogskatt. Både de och jag hoppas att jag ska kunna hålla ett öga på långhåriga Curie (ja, efter Marie) när de är på semester. Räksmörgås och glass, fin kväll.

 

På vägen hem tog jag en promenad i området som ju är mitt gamla hood, och när jag satte mig på en bänk för att vänta på bussen fick jag sällskap av en luffig man med rollator och ölburk i handen. Han såg att jag satt med telefonen i handen och sade att jag kunde sluta fipppla med den; han var här nu. Han var matros år 1945 berättade han vidare, och försåg Hitlers trupper med vapen. Det finns så många spännande männniskor där ute. Tidigare drog jag alltid till mig skäggvraken, nu har det varit lugnt ett tag men bänkstunden tar jag som ett tecken. Im back! Känns bra.

 

Som avslutning på dagen har något krupit in i lägenheten och tar just nu sina sista skälvande andetag. Jag kan inte se vad denna någon är, först lät det som flåsningar, nu mer som en stor syrsa. Den verkar vara i närheten av köket och ljuden kommer stötvis, men jag vågar inte ta reda på vad det är. Tar en dusch och smyger in i sovrummet istället, och räknar med att hitta en torr jätteinsekt på golvet imorgon bitti.