Alma Drake ritar

Helgen kom, och så gjorde även Nikke. Ritz har snyggat till sin brunch ytterligare, båda buffén och kristallkronorna och priset, så det blev ett lyxigt avstamp. Sedan hem till mig för drinkar och förfest, Jenny tiggde till sig skjuts från Partille och anslöt hon också. Missade en buss, som vanligt, men till sist kom vi till Nefertiti och fick sätta oss vid ett bord.

 

Klabbes Bank har släppt ny skiva, det skulle firas. Vi åt gott kött och gjorde vårt bästa för att (återigen) tömma lagret av Strongbow under spelningen. Trummisen anslöt, det blev lite häng längst in i lokalen medan dansgolvet ställdes i ordning, och när vi väl tagit oss i kragen och klivit upp framför DJ-båset så blev vi kvar där, etnisk house till trots. Det mesta går ju, med lite innanför västen.

 

Vintertid blev sommartid och vips var klockan tre. Jag och Nikke tog nattamat på Donken innan buss över bron och hem till soffan.

 

Dagen efter slog bakfyllan till först vid lunch, efter att jag vinkat av Nikkelodeon. Den blev stadigt värre, och det tog mig tid att inse att jag faktiskt var sjuk. Eller, mest troligt båda. Det har sedan dess varit två vidriga dagar, febriga, och med ett tungt illamående som en tjock filt över allting. Nu verkar det vara över, för den här gången. Fattar inte vad som flugit i denna vår, har inte haft så många sjukdagar på länge. Värdelöst på alla nivåer.