Fredag den 25 november 2016
Sånt som får det att hugga till i hjärtat klockan sen natt/tidig morgon:
Den plötsliga insikten att jag inte längre minns exakt hur cykelvägen ser ut från Myntgatan i Vidingsjö hem till Palatset vid Hospitalstorget.
Ett tag i livet var den sträckan så välbekant, jag och Johnny och Nikke hattade fram och tillbaka på den där cykelvägen. Upp och ned för små backar, över gator och runt hörn och förbi träd. På väg till och ifrån, alltid med löfte om att snart vara på väg till igen.
Jag brukade hitta, men det har gått många år sedan dess. Johnny somnade in år 2010, efter en extra susig rusig dusig helg. Han hittade också.
Jag tycker sånt där är så märkligt, känslan av att livet går, och jag har svårt att vänja mig. Johnny, Nikke och jag. Det som en stund i livet tas för givet och som självklart och är hela ens värld, samma lilla stunds detaljer glöms med tiden bort och suddas ut, ersätts av annat.
Sista gången jag såg Johnny stod han trött lutad mot en stolpe uppe vid Borggården. Jag vände mig om och gick, Johnny stod kvar. Ett halvår senare kunde en vän berätta att han fortfarande satt där vid cykelstället, anonym utan sin registreringsplåt och märkt av snö och vind. Slutsusat.
Nu har jag ny cykel, och en ny stad. Samma Nikke.
