Fredag den 14 april 2017

Det här att flytta till en plats där man inte känner någon med plan på att isolera sig, och ändå inte tycka sig ha tid att blogga om det? Märkligt. Tiden går visst snabbt när man har det bra.

 

Detta har hänt.

 

Gitte bjöd in till eftermiddagsfika i deras fina bungalow, himla trevligt förstås. De bor urfint med havsutsikt och uteplats, i en smart inredd liten box på Novi strax bortom sjukhuset. De behövde dessutom hundvakt några dagar senare, så jag flyttade helt enkelt in. Gitte lämnade över en bäddad säng, chokladmousse och en glad jycke, så det var inget annat än ren lyx att få bo där. Jag och Otto, även han brun labrador, gick långa promenader längs havet och doppade tassarna först i vattnet, sedan i sand. Det tuggades pinnar och nosades i vinden, och en morgon fick han springa av sig på Klockargårdens baksida. Det låg en bortglömd innebandyboll i ett hörn, den är sig inte lik post-Otto.

 

 

Jag minns att jag satt vid den gamla skogsglänteruinen i vårsolen och lyssnade på fågelkvitter samtidigt som solen sjönk. Jag minns också att jag satt på biblioteket både när Londonattacken skedde och när lastbilen mejade ned människor på Drottninggatan. Lika overkligt båda gångerna. Jag hade tur och har ingen koppling till de döda eller skadade varken i London eller Sthlm, men känner naturligt stark koppling till båda platserna. Närhetsprincipen, det som sker nära känns mer, och de där två terroristdåden kändes verkligen.

 

Lillebror fick ett infall och köpte flybiljett hit, aldrig blivit så glad över en impulsshopping. Redan fem minuter efter att han kommit in i huset fann jag mig stående i musikrummet med en kartong pastellkritor i handen som jag bara inte kom mig för att lägga ifrån mig, medan Sockan spelade och sjöng "Glimmande nymf" på akustisk gitarr. Där och då behövdes inte någonting annat.

 

Förutom det så ägnade vi de tre dagarna åt att ha långa skrivarlyor på Espresso House, hitta sushihak, titta på solnedgång, andas havsluft, se på film och skratta åt tramsighet. Sista natten bodde vi på Clarion, Anders hade fått ett bra erbjudande så det blev ett glas i baren och lobbyflygelspel, middag på Kitchen and Tables, Game of Thrones, hotellnatt och nästa dag en tretimmarsfrukost. Goa grejer. Åt indiskt till lunch och sedan var man tvungen att krama hejdå även om man hade kunnat fortsätta hänga i några veckor till. Tröstade mig med att gå och se Skönheten och Odjuret på bio. Odjuret alltså, så snygg kille. Trist att han blir en människoprins i slutet.

 

 

Skärtorsdag igår, och familjen Lidqvist var på besök på ön. Mötte upp med Mattias, Elvis, Tyra & Hilda och barnen bubblade om Pokemons och allt möjligt som de inte fått berätta sedan vi sågs i somras. Gullungar. Vi sällade oss till den årliga påskparaden som utgår från Östercentrum och på grund av enorm uppslutning tog en timme på sig att snigla ned till Almedalen där alla utklädda barn fick ett påskägg. Tyra somnade i vagnen, Hilda fick sitta på pappas axlar och Elvis sjöng Zlatansånger. Jag fick påskhareteckningar av de stora barnen, Elvis ritade mustasch och ögonfransar på sin. Älskar den där lilla familjen.

 

 

 

Vinkade av och gick sedan hem till Nils och Line. Fick köttbullar och påskgodis, och klappa katt och prata tavelprojekt och fingra på penslar. När jag gick över torget senare samma kväll fick jag en del blickar, antagligen för att jag fortfarande var sminkad som påskkärring efter påskparaden. Lina stod i köket och lagade mat när jag kom hem till Klockargården, jag hade lagt ett påskägg i hennes rum för att muntra upp jobbhelgen, det fungerade visst.

 

 

 

Påskhelg alltså, och inte heller i år är jag hemma. Det känns ändå bra, Sockan var nyss här, mamma och Lili kommer snart. Lilla farbrorn saknar jag förstås men han har fått påskhälsning skickad till sig och det blir säkert chans att ses i sommar. Bosätter man sig på en ö får man finna sig i att man inte alltid kan ta sig därifrån.

 

Förrän det är dags, vilket det är snart. Från 1 maj hittas jag återigen på Lundbygatan. I Kyrkbyn, på Hisingen, i Göteborg. Blir Västkustbo, igen. Jag längtar hem, efter staden och vännerna och allt jag inte sett på 1 ½ år, men det betyder inte att det blir enkelt att lämna den här ön.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0